Vintern blev kallare och kallare; han var tvungen att simma runt på vattnet så att det inte skulle frysa till, men varje natt blev ytan han simmade på mindre och mindre. Till slut frös det på så mycket att isen på vattnet knakade när han rörde sig, och den lilla ankungen paddlade med benen så bra han kunde för att vattenhålet inte skulle frysa igen. Till slut blev han utmattad och låg stilla och hjälplös, fastfrusen i isen.
The winter grew colder and colder; he was obliged to swim about on the water to keep it from freezing, but every night the space on which he swam became smaller and smaller. At length it froze so hard that the ice in the water crackled as he moved, and the duckling had to paddle with his legs as well as he could, to keep the space from closing up. He became exhausted at last, and lay still and helpless, frozen fast in the ice.
