Chapter1
ItbeganinaWoman’sClubinLondononaFebruaryafternoon—an
असहज
uncomfortableclub,andamiserableafternoon—whenMrs.Wilkins,whohadcomedownfromHampsteadtoshopandhadlunchedatherclub,tookupTheTimesfromthetableinthesmoking-room,andrunningherlistlesseyedowntheAgonyस्तंभ
Columnsawthis:.ToThosewhoAppreciateWistariaand
सनशाइन
Sunshine.SmallmediaevalItalianCastleontheshoresoftheMediterraneantobeLetFurnishedforthemonthofApril.
Necessaryservantsremain.
Z,Box1000,TheTimes.
Thatwasits
अवधारणा
conception;yet,asinthecaseofmanyanother,theconceiverwasunawareofitatthemoment.
Soentirely
बेखबर
unawarewasMrs.WilkinsthatherAprilforthatyearhadthenandtherebeensettledforherthatshedroppedthenewspaperwithagesturethatwasbothirritatedandresigned,andwentovertothewindowandstareddrearilyoutatthedrippingstreet.Notforherweremediaevalcastles,eventhosethatare
विशेष
speciallydescribedassmall.NotforhertheshoresinApriloftheMediterranean,andthewistariaand
धूप
sunshine.Suchdelightswereonlyfortherich.
Yetthe
विज्ञापन
advertisementhadbeenaddressedtopersonswhoappreciatethesethings,sothatithadbeen,anyhow,addressedtootoher,forshecertainlyappreciatedthem;morethananybodyknew;
morethanshehadevertold.
Butshewaspoor.
Inthewholeworldshepossessedofherveryownonlyninetypounds,savedfromyeartoyear,putbycarefully
पाउंड
poundbypound,outofherdressallowance.Shehadscrapedthis
राशि
sumtogetheratthesuggestionofherhusbandasaढाल
shieldandrefugeagainstarainyday.Herdress
भत्ता
allowance,givenherbyherfather,was£100ayear,sothatMrs.Wilkins’sclotheswerewhatherhusband,urginghertosave,calledविनम्र
modestandbecoming,andherपरिचित
acquaintancetoeachother,whentheyspokeofheratall,whichwasseldomforshewasverynegligible,calledaperfectsight.Mr.
Wilkins,a
वकील
solicitor,encouragedthrift,exceptthatशाखा
branchofitwhichgotintohisfood.Hedidnotcallthatthrift,hecalleditbadhousekeeping.
Butforthethriftwhich,likemoth,
घुस
penetratedintoMrs.Wilkins’sclothesandspoiltthem,hehadmuchप्रशंसा
praise.“Youneverknow,”hesaid,“whentherewillbea
बरसात
rainyday,andyoumaybeverygladtofindyouhaveanest-egg.Indeedwebothmay.”
LookingoutoftheclubwindowintoShaftesburyAvenue—herswasan
किफायती
economicalclub,butconvenientforHampstead,whereshelived,andforShoolbred’s,wheresheshopped—Mrs.Wilkins,havingstoodtheresometimeverydrearily,hermind’seyeontheMediterraneaninApril,andthewistaria,andtheenviableopportunitiesoftherich,whileher
शारीरिक
bodilyeyewatchedthereallyextremelyhorriblesootyrainfallingलगातार
steadilyonthehurryingumbrellasandsplashingomnibuses,suddenlywonderedwhetherperhapsthiswasnottheबरसात
rainydayMellersh—MellershwasMr.Wilkins—hadsooftenencouragedhertopreparefor,andwhethertogetoutofsuchaclimateandintothesmallmediaevalcastlewasn’tperhapswhatProvidencehadallalongintendedhertodowithhersavings.Partofhersavings,ofcourse;
perhapsquiteasmallpart.
Thecastle,beingmediaeval,mightalsobedilapidated,anddilapidationsweresurelycheap.
Shewouldn’tintheleastmindafewofthem,becauseyoudidn’tpayfordilapidationswhichwerealreadythere;
onthecontrary—byreducingthepriceyouhadtopaytheyreallypaidyou.
Butwhatnonsensetothinkofit...
SheturnedawayfromthewindowwiththesamegestureofmingledirritationandresignationwithwhichshehadlaiddownTheTimes,andcrossedtheroomtowardsthedoorwiththeintentionofgettinghermackintoshand
छतरी
umbrellaandfightingherwayintooneoftheovercrowdedomnibusesandgoingtoShoolbred’sonherwayhomeandbuyingsomesolesforMellersh’sdinner—Mellershwasdifficultwithfishandlikedonlysoles,exceptsalmon—whenshebeheldMrs.Arbuthnot,awomansheknewbysightasalsolivinginHampsteadandbelongingtotheclub,sittingatthetableinthemiddleoftheroomonwhichthenewspapersandmagazineswerekept,absorbed,inherturn,inthefirstpageofTheTimes.Mrs.
WilkinshadneveryetspokentoMrs.Arbuthnot,whobelongedtooneofthe
विभिन्न
variouschurchsets,andwhoanalysed,classified,dividedandregisteredthepoor;whereassheandMellersh,whentheydidgoout,wenttothepartiesofimpressionistpainters,ofwhominHampsteadthereweremany.
Mellershhadasisterwhohadmarriedoneofthemandliveduponthe
हीथ
Heath,andbecauseofthisगठबंधन
allianceMrs.Wilkinswasdrawnintoacirclewhichwashighlyअप्राकृतिक
unnaturaltoher,andshehadlearnedtodreadpictures.Shehadtosaythingsaboutthem,andshedidn’tknowwhattosay.
Sheusedtomurmur,“Marvellous,”andfeelthatitwasnotenough.
Butnobodyminded.
Nobodylistened.
NobodytookanynoticeofMrs.Wilkins.
Shewasthekindofpersonwhoisnotnoticedatparties.
Herclothes,infestedbythrift,madeher
व्यावहारिक
practicallyinvisible;herfacewasnon-arresting;
herconversationwas
अनिच्छुक
reluctant;shewasshy.
Andifone’sclothesandfaceandconversationareallnegligible,thoughtMrs.Wilkins,whorecognisedherdisabilities,what,atparties,isthereleftofone?
AlsoshewasalwayswithWilkins,thatclean-shaven,fine-lookingman,whogaveaparty,
केवल
merelybycomingtoit,agreatair.Wilkinswasvery
सम्मानजनक
respectable.Hewasknowntobehighlythoughtofbyhisseniorpartners.
Hissister’scircleadmiredhim.
Hepronouncedadequately
बुद्धिमान
intelligentjudgmentsonartandartists.Hewaspithy;
hewasprudent;
heneversaidawordtoomuch,nor,ontheotherhand,didheeversayawordtoolittle.
Heproducedthe
धारणा
impressionofkeepingcopiesofeverythinghesaid;andhewassoobviously
विश्वसनीय
reliablethatitoftenhappenedthatpeoplewhomethimatthesepartiesbecamediscontentedwiththeirownsolicitors,andafteraperiodofबेचैनी
restlessnessextricatedthemselvesandwenttoWilkins.स्वाभाविक
NaturallyMrs.Wilkinswasblottedout.“She,”saidhissister,withsomethingherselfofthe
न्यायिक
judicial,thedigested,andthefinalinherतरीके
manner,“shouldstayathome.”ButWilkinscouldnotleavehiswifeathome.
Hewasafamily
वकील
solicitor,andallsuchhavewivesandshowthem.Withhisintheweekhewenttoparties,andwithhisonSundayshewenttochurch.
Beingstill
काफी
fairlyyoung—hewasthirty-nine—andambitiousofoldladies,ofwhomhehadnotyetacquiredinhispracticeaपर्याप्त
sufficientnumber,hecouldnotaffordtomisschurch,anditwastherethatMrs.Wilkinsbecamefamiliar,thoughneverthroughwords,withMrs.Arbuthnot.Shesawhermarshallingthechildrenofthepoorintopews.
Shewouldcomeinattheheadofthe
जुलूस
processionfromtheSundaySchoolexactlyfiveminutesbeforethechoir,andgetherboysandgirlsneatlyfittedintotheirallottedseats,anddownontheirlittlekneesintheirप्रारंभिक
preliminaryprayer,andupagainontheirfeetjustas,totheswellingअंग
organ,thevestrydooropened,andthechoirandपादरी
clergy,bigwiththelitaniesandcommandmentstheywereवर्तमान
presentlytorollout,emerged.Shehadasadface,yetshewasevidently
कुशल
efficient.ThecombinationusedtomakeMrs.Wilkinswonder,forshehadbeentoldbyMellersh,ondayswhenshehadonlybeenabletogetplaice,thatifonewere
कुशल
efficientonewouldn’tbedepressed,andthatifonedoesone’sjobwellonebecomesautomaticallybrightandbrisk.AboutMrs.Arbuthnottherewasnothingbrightandbrisk,thoughmuchinherwaywiththeSundaySchoolchildrenthatwas
स्वचालित
automatic;butwhenMrs.Wilkins,turningfromthewindow,caughtsightofherintheclubshewasnotbeing
स्वचालित
automaticatall,butwaslookingfixedlyatoneहिस्से
portionofthefirstpageofTheTimes,holdingthepaperquitestill,hereyesnotmoving.Shewasjuststaring;
andherface,asusual,wasthefaceofapatientanddisappointedMadonna.
Obeyingan
आवेग
impulseshewonderedatevenwhileobeyingit,Mrs.Wilkins,theshyandtheअनिच्छुक
reluctant,insteadofproceedingasshehadintendedtothecloakroomandfromthencetoSchoolbred’sinsearchofMellersh’sfish,stoppedatthetableandsatdownexactlyoppositeMrs.Arbuthnot,towhomshehadneveryetspokeninherlife.Itwasoneofthoselong,
संकीर्ण
narrowrefectorytables,sothattheywerequiteclosetoeachother.Mrs.
Arbuthnot,however,didnotlookup.
Shecontinuedtogaze,witheyesthatseemedtobedreaming,atonespotonlyofTheTimes.
Mrs.
Wilkinswatchedheraminute,tryingtoscrewupcouragetospeaktoher.
Shewantedtoaskherifshehadseenthe
विज्ञापन
advertisement.Shedidnotknowwhyshewantedtoaskherthis,butshewantedto.
Howstupidnottobeabletospeaktoher.
Shelookedsokind.
Shelookedsounhappy.
Whycouldn’ttwounhappypeople
ताज़ा
refresheachotherontheirwaythroughthisधूल
dustybusinessoflifebyalittletalk—real,naturaltalk,aboutwhattheyfelt,whattheywouldhaveliked,whattheystilltriedtohope?AndshecouldnothelpthinkingthatMrs.Arbuthnot,too,wasreadingthatverysame
विज्ञापन
advertisement.Hereyeswereontheverypartofthepaper.
Wasshe,too,picturingwhatitwouldbelike—the
रंग
colour,thefragrance,thelight,thesoftlappingoftheseaamonglittlehotrocks?रंग
Colour,fragrance,light,sea;insteadofShaftesbury
एवेन्यू
Avenue,andthewetomnibuses,andthefishdepartmentatShoolbred’s,andtheट्यूब
TubetoHampstead,anddinner,andto-morrowthesameandthedayafterthesameandalwaysthesame...SuddenlyMrs.Wilkinsfoundherselfleaningacrossthetable.
“Areyoureadingaboutthemediaevalcastleandthewistaria?”
sheheardherselfasking.
स्वाभाविक
NaturallyMrs.Arbuthnotwassurprised;butshewasnothalfsomuchsurprisedasMrs.Wilkinswasatherselfforasking.
Mrs.
Arbuthnothadnotyettoherknowledgeseteyesontheshabby,lank,loosely-put-togetherfiguresittingoppositeher,withitssmallfreckledfaceandbiggreyeyesalmostdisappearingunderasmashed-downwet-weatherhat,andshegazedatheramomentwithoutanswering.
Shewasreadingaboutthemediaevalcastleandthewistaria,orratherhadreadaboutittenminutesbefore,andsincethenhadbeenlostindreams—oflight,of
रंग
colour,offragrance,ofthesoftlappingoftheseaamonglittlehotrocks...“Whydoyouaskmethat?”
shesaidinhergravevoice,forhertrainingofandbythepoorhadmadehergraveandpatient.
Mrs.
Wilkinsflushedandlookedexcessivelyshyandfrightened.
“Oh,onlybecauseIsawittoo,andIthoughtperhaps—Ithoughtsomehow—”
shestammered.
WhereuponMrs.Arbuthnot,hermindbeingusedtogettingpeopleintolistsanddivisions,from
आदत
habitconsidered,asshegazedthoughtfullyatMrs.Wilkins,underwhatheading,supposingshehadtoclassifyher,shecouldmostproperlybeput.“AndIknowyoubysight,”wentonMrs.Wilkins,who,likealltheshy,onceshewasstartedplungedon,frighteningherselftomoreandmorespeechbythesheersoundofwhatshehadsaidlastinherears.
“EverySunday—IseeyoueverySundayinchurch—”.
“Inchurch?”
echoedMrs.Arbuthnot.
“Andthisseemssuchawonderfulthing—this
विज्ञापन
advertisementaboutthewistaria—and—”.Mrs.
Wilkins,whomusthavebeenatleastthirty,brokeoffandwriggledinherchairwiththemovementofan
अजीब
awkwardandembarrassedschoolgirl.“Itseemssowonderful,”shewentoninakindofburst,“and—itissuchamiserableday...”
AndthenshesatlookingatMrs.Arbuthnotwiththeeyesofanimprisoneddog.
“Thispoorthing,”thoughtMrs.Arbuthnot,whoselifewasspentinhelpingandalleviating,“needsadvice.”
Sheaccordinglypreparedherself
धैर्यपूर्वक
patientlytogiveit.“Ifyouseemeinchurch,”shesaid,kindlyandattentively,“IsupposeyouliveinHampsteadtoo?”
“Ohyes,”saidMrs.Wilkins.
Andsherepeated,herheadonitslongthinneckdroopingalittleasifthe
याद
recollectionofHampsteadbowedher,“Ohyes.”“Where?”
askedMrs.Arbuthnot,who,whenadvicewasneeded,
स्वाभाविक
naturallyfirstproceededtocollectthefacts.ButMrs.Wilkins,layingherhand
धीरे
softlyandcaressinglyonthepartofTheTimeswheretheविज्ञापन
advertisementwas,asthoughthemereprintedwordsofitwereprecious,onlysaid,“Perhapsthat’swhythisseemssowonderful.”“No—Ithinkthat’swonderfulanyhow,”saidMrs.Arbuthnot,forgettingfactsandfaintlysighing.
“Thenyouwerereadingit?”
“Yes,”saidMrs.Arbuthnot,hereyesgoingdreamyagain.
“Wouldn’titbewonderful?”
murmuredMrs.Wilkins.
“Wonderful,”saidMrs.Arbuthnot.
Herface,whichhadlitup,fadedinto
धैर्य
patienceagain.“Verywonderful,”shesaid.
“Butit’snousewastingone’stimethinkingofsuchthings.”
“Oh,butitis,”wasMrs.Wilkins’squick,
आश्चर्यजनक
surprisingreply;surprisingbecauseitwassomuchunliketherestofher—thecharacterlesscoatand
स्कर्ट
skirt,thecrumpledhat,theundecidedwispofhairstragglingout.“Andjusttheconsideringofthemisworthwhileinitself—suchachangefromHampstead—andsometimesIbelieve—Ireallydobelieve—ifoneconsidershardenoughonegetsthings.”
Mrs.
Arbuthnotobservedher
धैर्यपूर्वक
patiently.Inwhatcategorywouldshe,supposingshehadto,puther?
“Perhaps,”shesaid,leaningforwardalittle,“youwilltellmeyourname.
Ifwearetobefriends”—shesmiledhergravesmile—“asIhopeweare,wehadbetterbeginatthebeginning.”
“Ohyes—howkindofyou.
I’mMrs.Wilkins,”saidMrs.Wilkins.
“Idon’texpect,”sheadded,flushing,asMrs.Arbuthnotsaidnothing,“thatitconveysanythingtoyou.
Sometimesit—itdoesn’tseemtoconveyanythingtomeeither.
But”—shelookedroundwithamovementofseekinghelp—“IamMrs.Wilkins.”
Shedidnotlikehername.
Itwasamean,smallname,withakindoffacetious
मोड़
twist,shethought,aboutitsendliketheऊपर
upwardcurveofapugdog’stail.Thereitwas,however.
Therewasnodoinganythingwithit.
WilkinsshewasandWilkinsshewouldremain;
andthoughherhusbandencouragedhertogiveitonalloccasionsasMrs.Mellersh-Wilkinssheonlydidthatwhenhewaswithinearshot,forshethoughtMellershmadeWilkinsworse,emphasisingitinthewayChatsworthonthegate-postsofa
विला
villaemphasisesthevilla.WhenfirsthesuggestedsheshouldaddMellershshehadobjectedfortheabovereason,andafterapause—Mellershwasmuchtoo
विवेकपूर्ण
prudenttospeakexceptafterapause,duringwhichpresumablyhewastakingacarefulmentalcopyofhiscomingobservation—hesaid,muchdispleased,“ButIamnotavilla,”andlookedatherashelookswhohopes,forperhapsthehundredthtime,thathemaynothavemarriedafool.Ofcoursehewasnota
विला
villa,Mrs.Wilkinsassuredhim;shehadneversupposedhewas;
shehadnotdreamedofmeaning...
shewasonlyjustthinking...
ThemoresheexplainedthemoreearnestbecameMellersh’shope,familiartohimbythistime,forhehadthenbeenahusbandfortwoyears,thathemightnotbyanychancehavemarriedafool;
andtheyhadaprolonged
झगड़ा
quarrel,ifthatcanbecalledaझगड़ा
quarrelwhichisconductedwithसम्मानजनक
dignifiedsilenceononesideandearnestमाफी
apologyontheother,astowhetherornoMrs.WilkinshadintendedtosuggestthatMr.Wilkinswasaविला
villa.“Ibelieve,”shehadthoughtwhenitwasatlastover—ittookalongwhile—“thatanybodywould
झगड़ा
quarrelaboutanythingwhenthey’venotleftoffbeingtogetherforasingledayfortwowholeyears.Whatwebothneedisaholiday.”
“Myhusband,”wentonMrs.WilkinstoMrs.Arbuthnot,tryingtothrowsomelightonherself,“isa
वकील
solicitor.He—”
ShecastaboutforsomethingshecouldsayelucidatoryofMellersh,andfound:
“He’sveryhandsome.”
“Well,”saidMrs.Arbuthnotkindly,“thatmustbeagreatpleasuretoyou.”
“Why?”
askedMrs.Wilkins.
“Because,”saidMrs.Arbuthnot,alittletakenaback,for
निरंतर
constantintercoursewiththepoorhadअभ्यस्त
accustomedhertohaveherpronouncementsacceptedwithoutquestion,“becausebeauty—handsomeness—isagiftlikeanyother,andifitisproperlyused—”.Shetrailedoffintosilence.
Mrs.Wilkins’sgreatgreyeyeswerefixedonher,anditseemedsuddenlytoMrs.Arbuthnotthatperhapsshewasbecomingcrystallisedintoa
आदत
habitofexposition,andofexpositionafterthemannerofnursemaids,throughhavinganaudiencethatcouldn’tbutagree,thatwouldbeafraid,ifitwished,tointerrupt,thatdidn’tknow,thatwas,infact,athermercy.ButMrs.Wilkinswasnotlistening;
forjustthen,
बेतुका
absurdasitseemed,apicturehadflashedacrossherbrain,andthereweretwofiguresinitsittingtogetherunderagreattrailingwistariathatstretchedacrossthebranchesofatreeshedidn’tknow,anditwasherselfandMrs.Arbuthnot—shesawthem—shesawthem.Andbehindthem,brightin
धूप
sunshine,wereoldgreywalls—themediaevalcastle—shesawit—theywerethere...ShethereforestaredatMrs.Arbuthnotanddidnothearawordshesaid.
AndMrs.ArbuthnotstaredtooatMrs.Wilkins,arrestedbythe
अभिव्यक्ति
expressiononherface,whichwassweptbytheउत्तेजना
excitementofwhatshesaw,andwasasluminousandtremulousunderitaswaterinसूरज
sunlightwhenitisruffledbyagustofwind.Atthismoment,ifshehadbeenataparty,Mrs.Wilkinswouldhavebeenlookedatwithinterest.
Theystaredateachother;
Mrs.Arbuthnotsurprised,inquiringly,Mrs.Wilkinswiththeeyesofsomeonewhohashada
रहस्योद्घाटन
revelation.Ofcourse.
Thatwashowitcouldbedone.
Sheherself,shebyherself,couldn’taffordit,andwouldn’tbeable,evenifshecouldaffordit,togothereallalone;
butsheandMrs.Arbuthnottogether...
Sheleanedacrossthetable.
“Whydon’twetryandgetit?”
shewhispered.
Mrs.
Arbuthnotbecameevenmorewide-eyed.
“Getit?”
sherepeated.
“Yes,”saidMrs.Wilkins,stillasthoughshewereafraidofbeingoverheard.
“NotjustsithereandsayHowwonderful,andthengohometoHampsteadwithouthavingputoutafinger—gohomejustasusualandseeaboutthedinnerandthefishjustaswe’vebeendoingforyearsandyearsandwillgoondoingforyearsandyears.
Infact,”saidMrs.Wilkins,flushingtotherootsofherhair,forthesoundofwhatshewassaying,ofwhatwascomingpouringout,frightenedher,andyetshecouldn’tstop,“Iseenoendtoit.
Thereisnoendtoit.
Sothatthereoughttobeabreak,thereoughttobeintervals—ineverybody’sinterests.
Why,itwouldreallybebeingunselfishtogoawayandbehappyforalittle,becausewewouldcomebacksomuchnicer.
Yousee,afterabiteverybodyneedsaholiday.”
“But—howdoyoumean,getit?”
askedMrs.Arbuthnot.
“Takeit,”saidMrs.Wilkins.
“Takeit?”